Idolized or despised,
either way I'm recognized.

Alla förhållanden har sina ups-and-downs. Men vårat har tydligen bara downs..
Över 1år & 6månader har gått tillsammans med dig!, kommer du ihåg vad vi sagt?: "Du och jag emot världen, vi ska alltid hålla ihop.." Men det här med personlighets klyvningar orkar jag inte med. Ena dagen är du Si och den nästa är du Så. Ibland är du så jävla Underbar så jag blir nyförälskad om och om igen!,  men ibland är du så grymt elak och gör/säger saker som jag aldrig trott att en människa kunde emot någon. Då är du den där killen som jag närapå blir rädd för, för att jag vet att Just "han" kan krossa mitt hjärta och såra mig så tårarna aldrig slutar rinna. Men jag antar att även du börjar bli en stark illusion just nu.. du kanske inte är underbar, du kanske bara är en skitstövel?, jag har väl bara skapat en illusion för att fylla tomrummet med. Men den där nedrans illusionen är någon jag Älskar! .. eller gör jag?

Du har alltid ställt upp till tusen för mig - alltid funnits där för mig när jag behövt någon. Fast vi från första början inte ens kände varandra, inte hade en aning om vem den andre var. Vi kom från två olika världar, med en åldersskillnad skapligt stor och olika livserfarenheter och bakgrunder. Men trots allting så har vi stått vid varandras sida sen första dagen.. pratat och planerat kring framtiden och "ett liv tillsammans". Varken du eller jag är någon Ängel, vi är inte perfekta eller bra. Men i varandras ögon så borde vi ju vara det trots allt? Jag avskyr att du kan vara så lättpåverkad ibland - att du inte är starkare än jag trott; och inte låter andra människor påverka dig, speciellt inte emot mig. Som du vet och du själv har sett, "här är bara Skit!". Jag vill bara att DU ska komma tillbaka igen som Dig Själv, och vara Han igen.

.. jag kan inte riskera mer nu!
Nu väntar jag och ser; hur ska du ha det?