Idolized or despised,
either way I'm recognized.

Ursäkta för dålig uppdatering igår - vart tog orken vägen? ;o

För dom människor som har funnits (och finns) i mitt liv, vet att jag har varit en sån grymt egotrippad person. It's true! Har bättre mig tusen gånger om nu, men förr.. ojoj, ord finns inte att förklara. Allting skulle hela tiden vara som jag ville, det jag ville göra - skulle alla andra göra, jag skulle alltid ha det första o sista ordet, folk skulle tycka som mig annars var dom idioter. (?) Förstår ni nu? Och inte nog med det, jag har alltid försökt överglänsa andra människor. Säga att jag är mycket bättre än er, snyggare.. En hel del av mina vänner jag umgicks med förr har påpekat det att många gånger har dom känt sig nedtryckta utav mig pga att jag alltid skulle vara Bäst! Det tar ju ett tag innan man verkligen kan stanna upp och säga till sig själv; Vafan gör jag!?" Men nu har jag växt enormt mycket som person och skulle aldrig vilja falla tillbaka till det gamla beteendet. Jag älskade intriger förr - var gudomlig på att starta bråk och hat. Varför liksom? Jo.. jag livnärde mig på det. Om någon yppade sig minsta lilla som jag ansåg var fel, då blev det ett jävla liv. Haha, jag skrattar åt mig själv nu idag - hur kunde jag? Om någon sårat mig eller liknande, då hämnades jag alltid tusen gånger värre. Självklart hade jag många bra sidor också (som jag har kvar än idag..) - den främsta o bästa sidan av mig va/är nog att jag alltid varit så grymt bra på att lyssna och ge råd, prata med folk om bekymmer och problem. Jag har alltid haft en gåva att formulera mig och använda bra ord. Lite psykolog-aktig, fast ändå inte.. min starkaste sida är att jag kan prata! Det är mycket jag kan, bara jag vill. Men förr, då var jag alldeles för envis för att "bry" mig om varken kritik eller positiva saker. Det var bara "whatever" för mig. Och än idag är det lite så faktiskt. Det här med att ta emot komplimanger är jag inte bra på, och kritik? Ja, det går in genom ena örat och ut genom andra.

Det finns mycket jag saknar med förr i tiden. Umgängeskretsen, festerna .. u name it! Ingenting är sig likt idag. Alla har växt upp och alla har sitt eget nu. Någonting jag speciellt saknar är en person som fanns i mitt liv, en nedrans bra tjejkompis C - hon och jag var så lika varandra på många sätt, vi sågs ofta på fredagarna efter skolan, satt hos mig, delade på 2 flaskor vin och bara flamsade; vi pratade om allt mellan himmel och jord, vi grät, vi skrev dikter, ritade gubbar och hade det tokkul. Ja, vi delade allt nästan! Vi kunde sitta hela nätterna o skriva långa sms om känslor & problem i våra liv. Om jag skulle samla sms hon skrivit samt jag skrivit, det skulle bli över en hel lång bok. It's not a big deal - men den där personen var extremt viktig för mig. Hon förstod mig och det inom mig, och jag henne.. Nu idag, har vi knappt kontakt. Hon bor i Stockholm, jag bor hos killen.. Vi lever olika. Tänk att så mycket kan få folk att glida ifrån varandra? Både hon och jag gjorde en varsin grymt elak grej emot varandra, min var byggd på hämnd.. hennes var byggd på.. ja, vet inte riktigt. Svek kanske? I vilket fall som helst så saknar jag den tjejen riktigt mycket - hon är bland världens vackraste människor! Men vi sårade varandra.. och mycket annat har hänt imellan också. Så nu är kontakten borta.

Oj, detta blev ett skapligt långt inlägg. Kände bara för att skriva av mig lite.. och hade mycket tankar i huvudet just nu. Bloggen is the shit när man behöver rensa lite. Samt att nu har ni fått en liten inblick på hur jag har varit osv.